Under hösten 2010 hade vi en väldigt jobbig tid. Almina testade mig mer än innan, låtsades att jag inte var där och bara sprang över mig. Hon var allmänt tjurig! I ridningen ville hon ingenting, bockade för minsta lilla, ville inte ens gå över en bom.. Hon hade inte ont någonstans, det kollade vi upp. Men vad kunde det vara?

Jag kom hem och var SÅ trött på den hästen, ville bara ge upp! Var det värt det?

 

Men jag tänkte inte ge mig! Jag och Almina skulle bli vänner igen.. Hur lång tid det än fick ta..

Efter bara någon månad var hon som förbytt, en helt annan häst. Hon kom glatt travandes när jag ropade på henne, följde efter mig. Hon var som en hund! Almina lyssnade verkligen på mig :D Vi kunde stå och mysa i en evighet och Almina stod och nästan sov i min famn. Jag kunde äntligen ta en galopp på henne utan att få massa bocksprång i följd :)

Dressyr gick fortfarande lite sådär, hon var fortfarande lite tjurig då och gillade inte att "jobba".
 Hoppningen gick mycket bättre, minns att vi kom över 60cm! Det var ett stort steg för oss även fast inte inte var högt. Det var högt för oss! Fortfarande kunde Almina inte komma i galopp på hindret och hålla galoppen efterråt, men det var inte viktigt just då, vi fortsatte att träna på det.

Men att just skogsturen gick så underbart bra gjorde mig så lycklig ♥